joakimbroman.com

Med anledning av Pizza Hut konkurs i Sverige publicerar jag min novell Pizza Hut, som skrevs till en novelltävling för några år sedan.

Hon kände tårarna välla upp direkt när de stannade utanför Pizza Hut. Det tog några minuter att samla sig, Tommy och barnen gick före in och de blev alla ledda till bordet av servitrisen. Belysningen var dov, kanske var det tänkt att det skulle skapa någon slags mysig känsla, men i kombination med den övriga inredningen var det snarare som att kliva in på en sunkig nattklubb en disig eftermiddag. Golven, borden, stolarna och båsen var alla brunsvarta, med hårda material som i en skolmatsal eller en parkourpark. De bläddrade i de tunga läderinbundna menyerna, men Janna bara stirrade framför sig och försökte hålla gråten inne. 

Varför fick hon så starka känslor av det här? Det var bara en kväll, bara ett restaurangbesök, det spelade väl ingen roll att hon hatade Pizza Hut med hela sitt väsen och knappt kunde föreställa sig något vidrigare att äta än deras tjockbottnade pizzor med antibiotikasalami och smaklös grön paprika.

Jo, det spelade roll. Hon hade bett honom om en enda sak. De hade en sista semestervecka tillsammans och de hade varit överens om att de borde ta ungarna till Stockholm. Hon hade praktiskt taget minutplanerat hela veckan för att det skulle bli bra. Ellen var 13 nu, nästa år kanske hon inte ens skulle vilja åka nånstans med familjen. Ytterligare ett par år så skulle det vara samma sak med Alex. Om det här var sista gången så skulle de alla ha saker att minnas. Skimrande minnesbilder från bad på klippor i skärgården, skratt från Vasamuséet och Tekniska, ett familjefoto från Globens Skyview. Till och med en sen lunch på sportbar för att Tommy skulle få se Liverpool. Janna hade tänkt på allt, skapat reservplaner utifrån väderprognoser, närstuderat varenda hotell från Farsta till Upplands Väsby, hon kunde öppettiderna till Abba- och Armémuséerna utantill, hade frågat vänner om tips och läst restaurangrecensioner tills telefonen ramlade ner på bröstet av att hon somnade. Allt det hade hon gjort under de stressigaste veckorna på hela året, när hela avdelningen försökt få saker klara innan midsommar och Theas sjukskrivning gjorde att hon fick jobba dubbelt. 

Och så en kväll på försommaren, när hon städat köket och tömt tvättmaskinen och kände sig svimfärdig av trötthet, då hade hon bett honom om en enda sak. Kan du hitta en restaurang för lördagskvällen? Nåt mysigt som vi alla gillar, det behöver inte vara nåt speciellt men där vi kan ta ett glas vin och barnen är glada och vi kan prata om allt vi gjort under veckan. Jag fixar det, hade Tommy sagt, och hon var tacksam över att han inte undlät sig en suck, som han brukade så fort hon bad honom om nåt.

Så hade han bokat bord på Pizza Hut vid Medborgarplatsen. 

Servitrisen kom och tog drickabeställningar, Tommy beställde en stor stark, barnen Cola Zero och Fanta, Janna tog ett glas rött bara för att bli av med henne. Servitrisen pekade mot pizzabuffén, barnen försvann i väg.

– Vad är det, frågade han.

– Jag vet inte om jag fixar att prata om det här nu, svarade hon.

Han suckade, där kom den, det var en sån martyrsuck som lät meddela att han visst inte kunde göra nånting rätt, hon klagade alltid vad fan han än gjorde.

– Alla gillar pizza.

Hon svarade inte, fick stålsätta sig igen för att hålla tillbaka tårar.

– Det finns vin och öl, barnen är glada.

Hans ord ekade lite genom lokalen, studsade mot de svartmålade panelerna, akustiken var verkligen bedrövlig. Restaurangen var nästan tom, fast barnen var stora nu hade de inte vant sig av med att äta tidigt. 

– Du gillar också pizza, sade han.

– Ibland, men absolut inte den här flottiga och degiga skiten, svarade hon, hennes röst sprack lite.

– Ta en grekisk sallad då.

Hon var tvungen att skratta till lite, men det fastnade i halsen som tjocknat till av gråten.

– En grekisk sallad?! På Pizza Hut? Fattar du hur jävla äckligt det låter? Jag äter hellre barnens pizzakanter.

Ellen och Hugo kom tillbaka med maten, Tommy och Janna reste sig och gick mot buffén. De höll nere rösterna. Han fortsatte att ihärda om att det var ett bra restaurangval, det fanns nåt för alla sade han, och de tjafsade en stund innan hon insåg att det var meningslöst.

Det hade varit en så bra vecka. Vädret hade inte varit perfekt, men de hade sluppit regn och i alla fall fått en varm dag. Hennes planering hade gett resultat, de hade haft långa dagar fyllda med aktiviteter, mat och kaffe på rätt ställen, inga långa transporter eller onödiga väntetider, de hade gripit tag i det bästa Stockholm i augusti hade att ge. En kväll hade de suttit på en uteservering vid vattnet, båtar hade smugit förbi i det stilla vattnet, lampor hade kantat stranden, sensommarvärmen dröjde kvar, Tommy och Janna hade pratat över en flaska vin och barnen hade spelat pingis på ett utomhusbord, för en gångs skull utan att bråka.

Och nu var allt förstört. Inte bara veckan, tänkte hon när hon lastade upp ett par bitar av den varmhållna svamppizzan, utan hela semestern, ja hela äktenskapet. Hon skulle inte hämta sig från det här. När hon satte sig vid bordet igen hade tankarna redan hunnit vandra kring alla praktikaliteter som en skilsmässa skulle innebära. Hon visste inte hur en bodelning funkade, skulle de behöva sälja huset eller kunde en bo kvar, vad hände med pensionerna. 

Hon smakade på vinet igen, det var inte hemskt faktiskt, och hon bestämde sig för att inte försöka lösa något av det där ikväll. Hon log mot barnen, de var inte precis lyriska över pizzan men i alla fall inte missnöjda. Om hon bara höll ihop det skulle i alla fall deras vecka inte vara förstörd, de skulle minnas allt annat men inte det här. Och om hon bara väntade någon månad innan hon tog fram skilsmässopappren skulle de inte förknippa uppbrottet med semestern.

Det sved igen att det var sista kvällen. Om hon bara ordnat restaurangen också, tänkte hon, så kanske allt hade varit perfekt.