joakimbroman.com

Publicerad i Svensk Linje november 2025.

Gunnar Strängs bildningsresa, bland annat återgiven av Mimmie Björnsdotter Grönkvist i Smedjan (14/8 -20) är ett fint exempel på hur det svenska bildningsidealet brukade se ut. Strängs pappa jobbade på Lövsta soptipp och lät sonen ta hem böcker som hade slängts. På så vis kunde Gunnar bygga upp sitt eget bibliotek med Strindberg, Tolstoj och Gorkij. Ett första steg på den väg som en dag skulle bära honom till att bli folkkär finansminister.

Socialdemokratins moderniseringsprojekt var monumentalt med en bred ansats för bildning, levnadsstandard och det man skulle kunna kalla uppfostran. Arbetarklassen skulle ges tillgång till högre uttryck inom kultur och konst: opera, teater, litteratur, bildkonst. De skulle inte bara utrymmas från sina lortiga torp och ges nya bostäder i bränt tegel och skiffer, utan också förmås att supa mindre, läsa mer och lägga av med att slå sina fruar. 

Allra högst var ambitionerna naturligt nog inom utbildningsområdet. Förutom en omfattande folkbildning, med studieförbund och folkhögskolor som främsta uttryck, byggdes universitet och högskolor ut för fler. Det gick hand i hand med Rehn-Meidner-modellen, socialdemokratins och LO:s ekonomiska ledstjärna som bland annat syftade till att trycka undan lågproduktiva jobb.

Men i synen på den högre utbildningen grodde en konflikt. Var det inte egentligen borgerliga ideal som arbetarna utbildades i på universiteten? Gunnar Sträng läste aldrig på universitetet, men de som gjorde det fick läsa obligatoriska så kallade propedeutiska kurser i bland annat vetenskapsteori, språkfilosofi, etik och logik. På vissa universitet ingick även estetik. Det hade sin grund i det tyska Bildung-begreppet, som såg filosofi och kunskap som pusselbitar i individens tillblivelse, en process för mänsklig utveckling som aldrig tog slut och som var betydligt bredare än nyttobaserad utbildning för yrkesmässiga färdigheter.

Under samhällsandans radikalisering på 60-talet växte kritiken mot såväl detta som andra företeelser som uppfattades som borgerliga institutioner, som stod i vägen för det som gradvis (eller, enligt vissa, mycket hastigt) skulle omdanas till ett socialistiskt samhälle.

Som en följd av detta och ambitionerna om att göra den högre utbildningen mer yrkesinriktad och effektiv avskaffades de obligatoriska filosofiska kurserna i utbildningsreformen 1969. Den högre utbildningen skulle inte längre syfta till att göra alla studenter till goda samhällsmedborgare, utbildade i filosofi och vetenskapsteori, utan inriktas mer mot näringslivet.

Record scratch och snabbspolning till 2025. Lars Trägårdh har presenterat sin kanonutredning. Mycket av debatten har handlat om i vilken utsträckning innehållet speglar Sverige som nation. Är listorna träffsäkra nog i att presentera den svenska kulturens olika uttryck? 

Det är en i och för sig intressant fråga, och naturlig med tanke på att ett viktigt syfte med en kanon är att etablera en ram för de som inte är tillräckligt bekanta med Sverige som nation. Personer med utländsk bakgrund, unga arbetare med bildningsambitioner och Fredrik Reinfeldt kan alla ha nytta av det fönster till svensk kultur och historia som kanonen öppnar. Det handlar om behovet av en gemensam bild och idé kring vad nationen är, hur den formats och utvecklats, vilka värderingar som är värda att slå vakt om. 

Men det finns ett annat perspektiv som jag saknat i debatten, och det handlar mindre om Sverige som nation och mer om bildningen som ideal. När jag flyttade från Kramfors till Uppsala efter gymnasiet är jag faktiskt inte säker på om jag hade kunnat skilja Tolstoj från Trotskij. Trots att jag varit kunskapstörstande åtminstone sedan mellanstadiet hade jag enorma kratrar till bildningsluckor. Jag hade visserligen blivit duktig på att dölja dem. För det mesta nickade jag bara med när någon nämnde ett verk eller en person jag inte hade koll på och gick sedan hem och googlade. 

Men jag har många gånger tänkt att en lista med kanon hade gjort saker så mycket enklare för mig. En grund att stå på, så många pinsamheter som hade kunnat undvikas, ett ställe att börja gräva på istället för att i blindo famla sig fram till vad som egentligen spelade roll. Ett sammanhang! Ofta läste jag böcker som jag gillade och som jag fick utbyte av, men där jag inte hade någon som helst aning om hur den passade in i litteraturhistorien eller samhället. John Steinbecks Möss & människor var en av mina favoritböcker, men det var inte förrän långt senare som jag begrep romanens sociala kontext. (Först när jag skriver den här artikeln och googlar boken lär jag mig om hur romanens form bidrog till dess genomslag.)

I SvD (12/9) skriver historikern Dick Harrison personligt om hur hans strävan efter kunskap motverkades av hans föräldrars bildningsförakt och ytterst av hans fars knytnävar. Föräldrarna var rädda att han skulle bli ”förläst”, det var såna som hamnade på sinnessjukhus eftersom de fått sina liv förstörda av böckerna. Harrison är uppväxt i skånska Staffanstorp men vi hade ett liknande begrepp i ångermanländska Ramsele där jag växte upp ett par decennier senare: där menade man ibland om någon som hade psykiska problem att det hade ”slagit runt”, det vill säga att personen varit smart men sedan läst för mycket, varvat sin egen intelligens och blivit dum eller galen.

Under socialdemokratins storhetstid var såväl vänster som höger överens om att det var den borgerliga bildningen som var eftersträvansvärd, att de som inte hade tillgång till den skulle ges det – att arbetarna skulle ”lyftas upp” till den klassiska bildningens nivå. 

Efter -68 framstår det som att vänster och höger fortfarande är överens, fast nu om motsatsen: att det borgerliga bildningsidealet inte behövs utan att utbildningssystem och normer enbart ska inriktas mot näringslivets behov. I den mån institutioner från förr levt kvar har de omdanats – se exempelvis hur folkbildningen under senare decennier mer inriktats på det lustfyllda eller lättillgängliga. Den som besöker ABF idag gör det högst troligt för att ägna sig åt keramik, dansa bugg, laga mat eller spela banjo, snarare än – som på 60-talet – att gå en studiecirkel i arbetarlitteratur, historia eller samhällskunskap. Det är talande att inget av de stora studieförbunden tycks ha några bokcirklar, men åtskilliga kurser i skrivande.

Förlusten av bildningsidealet kan vara ett hinder på individuell nivå, men kanske till och med farligt på samhällsnivå. Dick Harrison frågar sig hur obildade vuxna ska få barn att förstå poängen med att bli bildade.

Jag frågar mig om det går att bygga en civilisation på vetenskapens och historiens ackumulerade kunskap utan att samtidigt ständigt reproducera en kultur som syftar till att sprida och utveckla denna kunskap. Det blir lätt pretentiöst i överkant när man börjar prata på civilisationsnivå, men läskris, en amerikansk rättsstat i förfall och det ökande glappet mellan olika gruppers politiska och historiska verklighetsuppfattning aktualiserar väl ändå en brännande diskussion där. Är det tillräckligt att bara en mindre andel av befolkningen är hyfsat bildade i traditionell bemärkelse? Eller riskerar det möjligen att förstärka redan etablerade uppfattningar om eliter i opposition mot folket?

Jag menar inte med den sista frågan att väljare som röstar på populistiska alternativ i västländer alla är obildade och att kusternas och universitetsstädernas eliter alltid har rätt. Men med tiden har jag blivit allt mer övertygad om att det populistiska upproret i grund och botten är en ny typ av klassmässig motsättning, inkopplad på den förstärkare som 00-talets fragmentiserade medielandskap bar med sig. En rural arbetar- och bondeklass som – ibland rättfärdigt, ibland inte – upplevde sig sviken och som hade sämre förutsättningar än tidigare att stå emot demagogi och politisk manipulation. Det amerikanska motståndet mot vaccinationer är ett symptom. Ett sådant nedmonterande av en av vetenskapens största landvinningar hade inte gått att genomföra i ett samhälle där bildning sipprat ner till fler eller där lögner haft svårare att få fäste. 

Motsvarande problem finns för övrigt även hos städernas förment bildade elit. Rädsla för strålning och motstånd mot genmodifiering är vetenskapsfientliga uppfattningar som har stora likheter med vaccinationsskepsisen och som troligen haft följdverkningar som inneburit miljontals dödsfall. Även medelklassen kan vara – och är ofta – obildad i det tidevarv som skickat bildningsidealet till Återvinningscentralen. Fantastiska framsteg inom vetenskapen räcker inte om det inte finns ett samhälle som vill släppa dem över tröskeln.

Jag tror inte att Sverige eller de flesta länder i Europa kommer att följa särskilt tätt i de amerikanska spåren. USA har utöver de redan nämnda problemen en bristande välfärdsstat, ett politiskt system som motverkar reform och kulturella egenheter som säkert ytterligare ökar amplituden på polariseringen. Så är det inte i de flesta västländer.

Men i det större sammanhanget och på längre sikt finns det faktiskt skäl att vara orolig över den västliga civilisationens grundläggande värden. Arbetarklassen i många länder revolterar mot eliternas ”uppfostringsförsök” och råkar kanske få med bildningsidealen av bara farten. Går det att samla polariserade befolkningar och upprätthålla sanning och fakta som grund för offentlig debatt i fragmentiserade medielandskap? Finns det tillräckligt många som Gunnar Sträng och Dick Harrison för att vi ska få en kritisk massa medborgare och intellektuella? Går det att återupprätta ett bildningsideal som fallit samman under tidsandan och en skenande kommersiell nöjeskultur? 

Jag vet inte, men jag tänker att man åtminstone måste försöka. För det syftet är kulturkanon ett utmärkt projekt, naturligtvis otillräckligt i sig, men en planka att börja bygga ett hus av. Därutöver skulle jag vilja se återinförandet av en obligatorisk Examen philosophicum eller motsvarande för studier på högskola eller universitet. En termin av filosofihistoria, vetenskapsteori, historia och litteratur.

Nivån behöver inte vara som Harvards inträdesprov från 1869, som jag tänker på ibland. Där skulle man, förutom att böja latinska verb och dividera 33368949.63 med 0.007253, redogöra för var Donau, Amazonas, Ganges och Volga har sina inlopp. En fråga löd helt enkelt: Leonidas, Pausanias, Lysander. Någon form av ICA Basic-nivå av det borde vi väl kunna nå upp till även i bredare samhällslager. Att åtminstone försöka – och att bryta med det paradigm som den radikala 68-vänstern etablerade – vore ett värdefullt projekt för 2000-talets borgerlighet.