joakimbroman.com

Publicerad i Svensk Linje november 2024

I mitten av 00-talet var begreppet “South Park republican” ganska vanligt i den amerikanska politiska debatten. Det betecknade en mittenväljare som egentligen inte gillade något av de två stora partierna, men som allt som oftast ändå landade till höger vid valbåset. “Jag hatar republikanerna, men jag hatar verkligen demokraterna”, som en av seriens skapare Matt Stone vid ett tillfälle uttryckte det. 

Idén om “South Park republican” förvånade ändå en del debattörer som kanske inte hade hängt med i hur serien hade förändrats. Under premiäråret 1997 och de följande säsongerna var South Park mest förknippat med chockvärdet: de amatörmässigt animerade barnen svor, och serien var våldsam på sitt säregna vis. Avsnitten följde ofta samma mall av att en katastrof inträffade i den lilla staden i Colorado, och pojkarna fick försöka rädda dagen, för det mesta med vissa förluster (Oh my God! They killed Kenny!), varpå det hela avrundades det med en sensmoral (You see, I’ve learned something today).

Med den fjärde säsongen skiftar serien dräkt, när Stan, Kyle, Eric och Kenny går upp i fjärde klass (Fourth Grade). Från och med nu är South Park nästan en renodlad satirserie, även om ämnena till en början ofta är mer populärkulturella än politiska. Cartman startar en smörsjungande pojkgrupp vid namn Fingerbang, Kyle blir sjuk och hennes mamma försöker bota honom med alternativmedicin (Cherokee Hair Tampons), och hela klassen får ritalin utskrivet på grund av förmodad ADHD.  

Men fortfarande letar serien efter sin identitet, och i den femte säsongen experimenteras det hejvilt. I andra avsnittet parodieras en berömd slagsmålsscen från filmen They Live mellan seriens två funktionsvarierade barn Jimmy och Timmy (Cripple Fight). Den minst sagt udda figuren Towelie introduceras – en handduk som är genetiskt modifierad av försvaret men som alltid rymmer och blir stenad. I slutet av femte säsongen dödar man också av Kenny en gång för alla eftersom skaparna tröttnat på skämtet om att han alltid ska dö. Inte minst återkommer chockvärdet från de tidiga säsongerna, när Eric Cartman får en ärkefiende från femte klass, i Scott Tenorman Must Die; avsnittet avslutas med att Cartman, efter en rad förnedrande misslyckanden att hämnas på Scott visar sig ha mördat hans föräldrar och malt ner dem till en chili-con-carne som han lurat honom att äta. 

Parker och Stone har vid det laget frigjort sig från alla ramar och restriktioner, och det bäddar för att de kommande säsongerna 6-8 blir seriens första stora höjdpunkt. Allt som kan göras satir av får sig en ganska våldsam släng av sleven: köttindustrin, katolska kyrkans övergrepp, landssorgen efter 11 september, Sagan om Ringen-filmerna, Jennifer Lopez, ursprungsinvånarnas casinon, Hooters, kristen rock, gamla människor som kör bil, you name it. 

Säsong 8 innehåller också seriens mest minnesvärda presidentvalsavsnitt, Douche and Turd, där Stan vägrar rösta i skolans maskotval eftersom han tycker att det är två dåliga kandidater (en vaginaldusch står mot en bajsmacka). Då kommer Puff Daddy och hotar honom till livet (Vote or Die!). Säsong 12:s About Last Night, om Obama vs. McCain, är enklare att glömma; istället för satir förvandlar man valet till scenen för en heist-film. Poängen tycks vara att presidentvalet inte var ett politiskt val, men det faller ganska platt. 

Inte heller Trapper Keeper (om valet 2000) eller Obama Wins! (om 2012) är särskilt bra. Faktum är att serien är som allra skarpast politiskt när den inte förhåller sig till aktuella politiska händelser. Åttonde säsongens Goobacks är värt ett särskilt omnämnande. Plötsligt dyker tidsresenärer från framtiden upp i South Park i jakt på arbete. Framtiden är så överbefolkad och fattig, säger de, att deras enda chans är att åka tillbaka i tiden och jobba för småslantar. Pojkarnas snöskottartjänst blir utkonkurrerad, så de går förstås med i facket för att protestera mot lönedumpningen. Men när inga protester hjälper bestämmer sig facket för att den enda utvägen är att stoppa framtiden, genom att inte producera några fler barn. Demonstrativt lägger sig alla fackgubbar i en stor böghög i öknen dit tidsresenärerna anländer.

Från en sådan höjd är det oundvikligt att man faller ner, så de efterföljande säsongerna blir med vissa briljanta undantag ganska mediokra. Klimathotet blir till ett bra skämt i Two Days Before the Day After Tomorrow, och Rocky-parodin i The Losing Edge är en odödlig klassiker, men annars märks det att Parker och Stone letar efter en väg framåt. I Margaritaville driver man med finanskrisen på ett minnesvärt sätt – Stan försöker få pengarna tillbaka för sin pappas margarita-mixer och hamnar på Federal Reserve, där riksbankscheferna låter en höna med avhugget huvud springa ut på ett slags tombola-golv för att få råd om vad de ska göra (bail out!). Men på det stora hela blir det mest skämt om den senaste trenden.

Kanske spelade också Muhammed-debaclet en roll i seriens nedgång. I de mycket omdebatterade dubbelavsnitten Cartoon Wars i säsong 10 gav sig South Park rakt in i det förgiftade samtal som hade startat med Jyllands-Postens publicering av Muhammed-karikatyrerna 2005. Comedy Central valde på grund av dödshot att censurera både South Parks avbildning av Muhammed genom hela avsnitten såväl som pojkarnas sensmoral i slutet. Fans påpekade att Muhammed redan hade avbildats i serien, faktiskt redan i säsong 5 (Super Best Friends), men det slutade bara med att även det avsnittet blev bortplockat från sajten.

Det ska dröja till 15:e säsongen innan serien genomgår en ny metamorfos, som symboliseras av avsnittet You’re Getting Old. Då spekulerades vilt om att upphovsmännen genom det melankoliska avsnittet var redo att hänga upp sina hattar, men istället blev det nya tag. Parker och Stone får ägarskap över serien – tidigare hade de tvingats jobba för och lyda under Comedy Central – och belönar världen med mästerverket säsong 19, en tio avsnitt lång, sammanhängande, satirisk berättelse om bland annat gentrifiering, transfrågor, politisk korrekthet, Black Lives Matter och invandring.

Sedan kommer Donald Trump och förstör allt. Serien har inget annat val än att försöka driva med honom – man förvandlar läraren Mr Garrison till seriens representant – men Parker/Stone verkar trötta på hela saken redan innan den börjat. Troligen är det därför som man ganska snart försöker fly tillvaron genom att flytta fokus från pojkarna till Stans pappa Randy, som skaffar en marijuanaodling och hamnar i diverse trångmål. 

Det fungerar sådär, och därför blir seriens kvalitet ännu en gång lidande. Pliktskyldigt harvar den sig igenom populärkulturens senaste fenomen och gör avstickare till aktuella politiska debatter. Fortfarande med enstaka geniala ögonblick, men allt som oftast i väntan på en ny chans att återuppfinna satiren och testa gränserna för vad en animerad serie kan vara. I september 2024 meddelades att serien tar en paus till 2025, dels på grund av en fusion där filmbolaget som äger Comedy Central är inblandat, men främst, som Matt Stone uttryckte det i en intervju, för att slippa valrörelsen. Donald Trump går inte att göra satir av, åtminstone inte en gång till. Och visst är det ett tecken i tiden att begreppet “South Park republican” sedan länge är bortglömt i den amerikanska debatten.