joakimbroman.com

Ingen behöver egentligen en återförening, av nåt band, utom i vissa fall bandmedlemmarna själva. Men jag fattar, Liam brukade ha fyra assistenter bara till att göra hans te, som han säger i BBC-klippet som återigen trendar i sociala medier efter beskedet om att Oasis ska ut på turné igen. Numera har han inte ens en te-kille, Napster, Kazaa, Piratbyrån och Spotify förstörde allt det där, ni får skylla er själva för att ni inte har några riktiga rockstjärnor längre.

Det var det som var grejen med 1994, året då Oasis slog igenom med Definitely Maybe. Epoken var en perfekt legering av gammalt och nytt, skrattretande amatörism och putsad professionalism. En grå Allan Larsson och en rökande Anne Wibble, sossigt och nyliberalt på samma gång. Det är därför vi ständigt återvänder dit, till hur en solbränd mellanstadielärare från Växjö (Tommy Svensson) tog fram det bästa ur den första av den nya tidens fotbollsstjärnor (Martin Dahlin). 

1994 är kontrasternas epok, en fredagkväll zappar man mellan TV2 som visar ett sånglustspel med Nils Poppe och TV3 där Robban Aschberg låter tre värnpliktiga tävla i att inte “få styve” inför Sveriges snyggaste nakenmodell. Dessa kontraster syns bättre när man lyssnar på Nirvana än på Liam Gallagher, för Kurt Cobain live-kommenterade i sina texter den kommersialiserings- och professionaliseringsprocess som hela västvärlden höll på att gå igenom. 70-talets internationalisering av västvärldens ekonomi hade under 80-talet börjat övergå i en globalisering, och under det tidiga 90-talet släpptes besten lös på riktigt när freds- och frihandelsavtal signerades i Berlinmurens ruiner. Den europeiska unionen formerades och Socialdemokraterna tvingades under galgen förstå att Sverige inte kunde stå utanför. 

Känns det igen? Vi kanske känner oss klara med 1994, vi har använt Albert Svanbergs VM-krönika som en snuttefilt i 30 år, men epoken 1994 är ännu inte färdig med oss. Vi behöver återvända dit för att förstå vad som hände med det Ryssland som under Boris Jeltsin tecknade samarbetsavtal med Nato, för att förstå varför Sverige hade 15 nya rekordår efter bank-, skuld- och valutakrisen, för att förstå hur i helvete fotbolls-VM kunde spelas i Qatar. Varför den liberalism som födde ZTV och Nokia 3210, som stängde de olönsamma varven och istället byggde en bro till kontinenten – som en gång stod för hela västvärldens framtid och dynamik – idag framstår som lika grå som 90-talets LO-pampar. 

Det finns ändå en Oasis-rad som jag gillar, och det är “I’m gonna start a revolution from my bed” som driver med John Lennon och Yoko Onos försök att protestera mot krig genom att inte kliva upp ur sängen. Ibland fick de stiga ur ändå för att städerskorna skulle kunna bädda om. Riktiga revolutioner börjar nån helt annanstans, det vet man om man funderar bara lite på hur det tidiga 90-talets dundrande kraft fortfarande ekar in i 2020-talet.